Den successiva försämringen av det säkerhetspolitiska läget, Rysslands angrepp på Ukraina och Sveriges övergång från alliansfrihet till Natomedlemskap ställer krav på en mental omställning inom Försvarsmakten och samhället i stort för att möta nya hotbilder och nya operativa krav. Den omställningen måste ske omedelbart då Sverige för närvarande befinner sig mitt i ett lågintensivt hybridkrig såväl på land som till sjöss. Den ryska skuggflottan och hybridattackerna mot vital infrastruktur på havsbotten tillsammans med sabotage på telemaster i land är tydliga exempel på detta. Därtill kan läggas olika former av överbelastningsattacker som drabbar det öppna samhället.

Havet, sjölederna och den maritima infrastrukturen är väsentliga svenska säkerhetsintressen. Den svenska marinen ska, tillsammans med övriga maritima myndigheter eller som en del i en Natooperation, kunna skydda dessa intressen genom förmåga till avskräckning och försvar och därigenom bidra till att trygga folkförsörjningen.

Den svenska marinen är numerärt och strukturellt inte anpassad för den förändrade militärgeografin och det nya säkerhetspolitiska läget.

Sverige måste öka sin militära beredskap och resurser, särskilt inom marinen, för att kunna möta de nya kraven. Detta inkluderar investeringar i nya, fartyg, vapensystem och ökat samarbete samt ökad interoperabilitet med Nato.

Läs också temanumret av Tidskrift i Sjöväsendet, nr 5/2025, om “Marinens roll i ett allierat Sverige”.

Höjd beredskap och krig

Östersjön

Vid ett försämrat säkerhetspolitiskt läge med förhöjd risk för krig eller krigsliknande förhållanden behöver marinen etablera kontroll över sjöleder Sea Lines of Communication (SLOC) i Östersjön i syfte att skydda sjöförbindelser och möjliggöra förstärkningstransporter till frontstater som Polen, Baltikum och Finland. Sverige, med sin geografiska position, måste spela en central roll i att etablera och upprätthålla denna kontroll.

Beredskap för och förmåga att ingå i Natos ledningsstrukturer på alla nivåer behöver finnas. Men också egen förmåga att leda till sjöss i flera riktningar samt att kunna sätta upp nya förband eller stridsgrupper efter behov. Förutsättningar för robust ledning av enheter på långt avstånd från Sverige måste också etableras.

Våra ytstridsfartyg måste kunna bära sensorer och vapen med lång räckvidd över land och över stora havsområden samt möta det större operationsområdets krav på sjövärdighet och uthållighet. Välbestyckade svenska örlogsfartyg är en del av alliansens gemensamma luftförsvar för att skydda infrastruktur och befolkning. Samverkan med såväl det svenska som andra Natoländers luftstridskrafter är avgörande för att åstadkomma ett effektivt luftförsvar.

Baser och basområden samt vitala hamnar, Sea port of embarkation/debarkation (SPOE och SPOD) behöver kunna skyddas och hållas öppna. Detta kräver ett förstärkt basförsvar med förmåga att skydda mot robotar och drönare.

I kris och krig ökar också behovet av samordnad maritim ledning. Natos sedan länge etablerade koncept för samverkan mellan sjöförsvar och handelssjöfart, Naval co-operation and guidance for shipping (NCAGS) kommer att vara en vital del för att få flödet över Östersjön att fungera.

Flödet över Östersjön kommer också att behöva stora mängder kölar. För att kunna möta kraven på säkerställd fartygskapacitet både avseende fredstida kriser och under krig och krigsfara krävs en svensk beredskapsflotta som kan aktiveras vid behov. Denna behöver bestå av svenska rederier, med i förväg uttagna fartyg och krigsplacerad personal ombord och i land.

I ett inledande skede kan motståndaren eftersträva att överbelasta med hybrida attacker i stor skala vilket kan omfatta provocerande minutläggning på fritt hav. Dessa behöver kunna röjas för att säkerställa fri rörlighet. Förmåga till egen minutläggning behöver finnas för att möjliggöra blockader och kanalisering av motståndarens sjötrafik.

Erfarenhet från röda havet och Ukraina säger att förmåga till bekämpning av drönare på ytan, i undervattens-domänen och i luften behöver säkerställas. Egen förmåga till drönare på och under ytan samt i luften behöver finnas.

Skyddet av Bornholm, Gotland och Åland behöver förstärkas i syfte att motverka insats av sjöburna specialförband.

En bra och motståndskraftig förmåga att utnyttja satelliter för säker informationsöverföring får, tillsammans med förmåga att i nära realtid utnyttja information från satellitspaning anses vara en förutsättning för en effektiv modern och samordnad förmåga. Detsamma gäller förmåga i cyberdomänen, liksom en väl utbyggd telekrigsförmåga, såväl defensiv som offensiv.

Den sedan länge etablerade marina huvuduppgiften att försvara Sverige mot kustinvasion bör nu övergå till operationsuppgifter för att utöva kontroll till sjöss som möjliggör att sjövägarna utnyttjas till våra syften inom Alliansen samtidigt som Ryssland förvägras detsamma. Med Sverige som en del av Nato, har militärgeografin ritats om till fördel för försvaret av Sverige och behovet att kunna skydda flöden över havet, såväl militära som civila, tillkommit.

Västerhavet

Transporter till och från de större hamnarna på västkusten kommer också att vara en väsentlig del av en större Natooperation i händelse av ett försämrat säkerhetspolitiskt läge. Här har Sverige en uppgift att lösa inom ramen för det som kallas värdlandsstödet (Host Nation Support).

Andra Natoländer som understödjer Sverige vid kris eller krig förväntar sig att transporter till och från svenska hamnar kan ske säkert och att resurser för denna uppgift är avdelade i tillräcklig omfattning.

Likväl bör Sverige kunna förvänta sig att alliansen stödjer med att säkerställa flöden in till svenska hamnar på västkusten då detta är ett gemensamt intresse i försörjning av såväl Skandinavien som frontstater i Östersjön.

Kontroll över inloppen till Östersjön och säkra leder till vitala hamnar krävs också för att för att trygga folkförsörjningen. Brist på mat och drivmedel bedöms tidigt kunna påverka försvarsviljan i negativ riktning.

Svensk säkerhets- och försvarspolitik behöver omhänderta det faktum att Sverige i ett transporttekniskt perspektiv är att betrakta som en ö och den svenska marinen måste vara tillräckligt stor för att kunna verka i minst två geografiska områden samtidigt.

Bottenviken

En utveckling som innebär att krigshändelserna koncentreras till nordkalotten får påverkan till havs. Även i detta scenario kommer det att till stor del handla om transportrörelser över havet. Likaså kommer skydd av Åland och Ålandsförträngningen att bli betydelsefull.

Även marinens förmåga att vara en del av luftförsvaret för att skydda sjötrafik och befolkning är viktig.

Den svenska marinen har agerat i av Sverige omgivande vatten under lång tid men i en annan säkerhetspolitisk kontext.

Som en del av Nato bör den svenska marinen utnyttja förmåga att verka i trånga farvatten men anpassa såväl storlek som struktur till den rådande säkerhetspolitiska kontexten.

Sverige måste tillsammans med allierade och i samverkan med övriga maritima myndigheter behärska flöden över havet genom att tidigt i en konflikt, kanske redan nu, etablera kontroll till sjöss och i luften. Storlek och struktur på den svenska marinen måste också kunna möjliggöra för svenska enheter att verka i andra områden än de ovan angivna. Det ställer krav på ökad uthållighet vad avser såväl logistiken som personaltjänsten.

Ständig närvaro till sjöss kräver fartyg som möjliggör uthållighet och redundans. Större fartyg möjliggör längre tid till sjöss, men också förmåga att deltaga i Natoledda operationer i andra geografiska områden utanför vårt närområde.

Mindre fartyg medger å andra sidan större numerär med möjlighet till bättre yt-täckning, ökad redundans och är också mindre personalkrävande. Större fartyg kan utgöras av tillkommande Luleå-klassen, som är att beteckna som mindre fregatt och kan deltaga i operationer även utanför vårt närområde.

För att komplettera och hantera närvaro i såväl vårt närområde som utanför bör dessa kompletteras med mindre korvetter eller patrullfartyg med flexibla användningsområden i större numerär.

Lågintensiv hybridkrigföring

Under fred med pågående lågintensiv säkerhetspolitisk kris (hybrida hot, terrorangrepp), dvs det läge som råder våren 2025, behöver den svenska marinen, med tillgängliga resurser enligt ovan, uthålligt ta en aktiv roll i luften, på ytan och i undervattensmiljön för att säkerställa fri sjöfart (90 % av transporterna går på köl), skydda kritisk infrastruktur (99 % av datatrafiken går i kablar på sjöbotten) och samarbeta med Natoländer för att säkerställa regionens säkerhet.

Över tid behöver resurser finnas för att med uthållighet kunna genomföra egna, eller delta i Natoledda operationer, för att möta hybrida hot och terrorangrepp.

Detta är hot och aktiviteter som kan pågå över lång tid och med varierande intensitet varför det blir resurskrävande. Förmågan till dessa operationer behöver kunna hanteras samtidigt i flera olika riktningar och är sannolikt beroende av samverkan med våra allierade för att uppnå såväl geografisk täckning som tillräckliga resurser i vårt närområde (oaktat om Sverige, annan nation eller Nato leder operationen).

I det nya säkerhetspolitiska läget räcker det inte att följa motståndarens militära rörelser i vårt närområde, Sverige bör sträva efter att aktivt och uthålligt kontrollera omgivande havsområden, särskilt Östersjön och dess tillfartsleder. En sådan strävan kräver dels en ökad samverkan mellan svenska och nordiska maritima myndigheter. En sådan samverkan bör även ge en mer allomfattande och gemensam kontroll på havsområden, sjöfart och marin infrastruktur vilket också ger ökad beredskap för snabba förändringar i det säkerhetspolitiska läget.

Behovet av samordning mellan främst Försvarsmakten, Kustbevakningen och Sjöfartsverket kommer tydligt till uttryck i Natos sedan länge etablerade koncept för samverkan mellan sjöförsvar och handelssjöfart, Naval co-operation and guidance for shipping (NCAGS). Inte minst lotsväsendet och VTS-centralerna (Vessel Traffic Service) är nödvändiga för att effektivt kunna implementera och upprätthålla NCAGS.

Våra statsisbrytare utgör en vital del i NCAGS. Lederna måste kunna hållas öppna oaktat om det är minor eller is som hindrar. I syfte att höja beredskapen på nyttjande av statsisbrytare i ett försämrat säkerhetspolitiskt läge bör en stegvis återgång till militär bemanning av en eller flera statsisbrytare övervägas. I syfte att förbättra skyddet och ge tillgång till marinens infrastruktur skulle dessa kunna baseras i örlogshamnar, i stället för som idag i öppna allmänna hamnar.

Samverkan mellan Försvarsmakten, Kustbevakningen, Sjöfartsverket med flera myndigheter kan också ske i fråga om upprätthållande av en samlad maritim sjölägesbild. En ändamålsenlig lösning kan vara att en myndighet får ansvar för att sammanställa en fullständig maritim lägesbild, som andra myndigheter dels har ansvar för att bidra med information till, dels kan erhålla extraherad information ur.

Den svenska strategin för marina uppgifter och maritim förmåga i Nato behöver beakta ett antal väsentliga aspekter:

Materiella aspekter

Förband och enheter

• Luleå-klass (enligt plan) för att säkerställa uthållighet, luftvärnsförmåga och bidrag till Natooperationer utanför Östersjön
• Ökat antal korvetter med motsvarande kapacitet som korvetter typ Visby och Gävle för redundans samt kunna verka i 2–3 riktningar samtidigt.
• Ökat antal patrullfartyg som medger flexibelt nyttjande (robot, undervattensförmåga) för att hantera övervakning och informationsinhämtning i 2–3 riktningar över tid samt bidra med specifika förmågor i undervattensdomänen (till exempel kontroll av undervattensinfrastruktur, mineringar mm)
• Ökat antal minröjningsfartyg eller motsvarande autonoma förmågor att hantera samtliga marina basområden och prioriterade SPOE/SPOD/SLOC (Kan innebära 5–7 riktningar)
• Ökat antal amfibiebataljoner för att kunna nyttja hel bataljon i tre riktningar

Övriga materiella behov och förmågor

• Ökad förmåga till marint underhåll på västkusten
• Ökad förmåga med drönare i luften, på ytan och i undervattensdomänen samt skydd mot dessa
• Ökad förmåga till verkan och skydd i rymd-, cyber- och telekrigs-domänerna.

Operativa och strategiska aspekter

• Ökad och uthållig sjömilitär närvaro i vårt operationsområde
• Behärska väsentliga transportleder
• Samordna i högre grad rederi- och fartygsdriften inom Försvarsmakten, Kustbevakningen och Sjöfartsverket
• Stärk och samordna den maritima sjölägesbilden

Aspekter gällande personal- och kompetensförsörjning

• Den personella volymen behöver öka markant (såväl yrkesofficerare som reservofficerare) för att bemanna nödvändiga materielsystem som ska möta marinens uppgifter
• För att påbörja tillväxt mot fler enheter bör bemanningsration i den takt som är möjlig öka mot dubbla besättningar
• Utbildningssystemet bör möjliggöra fler vägar in och attrahera en större bredd av kandidater
• Utbilda mot behoven, alla behöver inte kunna allt. En optimerad utbildning kan ta bort flaskhalsar. Möjliggör snarare flexibla kompetensövergångar senare i karriären.
• Öka samverkan med sjöfart i andra myndigheter (Kustbevakningen/Sjöfartsverket) för att skapa utbildningsplatser och ökad volym i grundutbildning.
• Plattformar bör utvecklas för att vara personaleffektiva utan att riskera förmåga eller
• Om utbildningsvolymer inte kan omhändertas nationellt bör samarbeten med allierade inledas

Kompetens

• Prioritera bemanning av Nato-staber för att erhålla kompetens men också bidra in med vår unika kompetens inom Nato.
• Öka kompetens inom teknik och innovation för att möta aktuella och framtida behov
• Nyttja civil kompetens där så är möjligt för att snabbare frigöra militär kompetens till kärnuppgifter.

Övrigt

• Utveckla löne – och villkorsstrukturen för att skapa incitament för fler att vilja tjänstgöra i marinen, i marina insatser och under längre tid av sin karriär.

Sammanfattning med rekommendation

Hotet från Ryssland och medlemskapet i Nato har förändrat såväl det säkerhetspolitiska som det militärgeografiska läget.

Den svenska marinen måste till numerär och struktur anpassas för de uppgifter som följer av detta. Fokus bör fortsatt vara förmåga att verka i trånga och grunda farvatten, sk littoral warfare. Nato kan dock komma att kräva vår kompetens och vår förmåga där den gör bäst nytta, vilket kan vara på andra platser än där vi brukar uppträda. Förmåga att leda förband och enheter på avstånd från Sverige behöver finnas. Likaså beredskap och förmåga att ingå i Natos ledningsstrukturer på alla nivåer.

Antalet enheter behöver bli fler i syfte att kunna verka i fler riktningar samtidigt alternativt täcka ett större operationsområde. Uthålligheten behöver öka. Liksom förmågan att verka i farvatten utanför Östersjön och västerhavet. Luftvärnsförmåga behöver finnas på samtliga ytstridsenheter. Helikopterkapaciteten behöver öka. Samverkan med luftstridskrafter från samtliga Natoländer är vital.

Förmåga att verka med obemannade farkoster behöver öka och skyddet mot obemannade farkoster stärkas.

Sveriges maritima myndigheter behöver samverka i större utsträckning för att lösa de uppgifter som följer av såväl krig och krigsliknande förhållanden som lågintensiv hybridkrigföring.

Statsisbrytare bör utgöra en del av det maritima totalförsvaret med möjlighet till basering av helikopter och förmåga till minutläggning och förnödenhetsförsörjning. Bemanningen bör delvis vara sjömilitär. Värnpliktiga bör kunna fullgöra sjötjänst ombord.

Basförsvaret behöver förstärkas.

Kungl. Örlogsmannasällskapet har lämnat sitt remissvar på utredningen Redo! En utredning om personalförsörjningen av det militära försvaret (SOU 2025:86). Akademien välkomnar flera av utredningens förslag som viktiga steg för att stärka Försvarsmaktens personalförsörjning och därmed totalförsvarets samlade förmåga men pekar samtidigt på områden där förslagen behöver utvecklas eller förändras.

I remissvaret framhålls att personalfrågan är avgörande för försvarets operativa förmåga och att de senaste decenniernas neddragningar har försvagat kompetensuppbyggnaden. Kungl. Örlogsmannasällskapet betonar vikten av långsiktighet, kontinuitet och fungerande incitament för att attrahera, utveckla och behålla kompetens på alla nivåer.

Kungl. Örlogsmannasällskapet tillstyrker bland annat förslag om förlängd värnplikt för tidigare officerare, höjda ersättningar för totalförsvarspliktiga samt en aktivering av civilplikten inom Försvarsmakten. Samtidigt ställer sig akademien tveksam till utredarens slutsatser i andra delar.

I remissvaret föreslås att den så kallade 3/8-regeln för reservofficerare avskaffas, eftersom den hämmar personalförsörjningen och inte kan motiveras i en tid när Försvarsmakten har ett växande och varierat behov av kompetens. Kungl. Örlogsmannasällskapet anser också att Försvarsmakten bör ges möjlighet att, när verksamhetens behov motiverar det, tillsvidareanställa soldater och sjömän, samtidigt som tidsbegränsade anställningar fortsatt ska utgöra grundmodellen.

Vidare understryker Kungl. Örlogsmannasällskapet att rätten till tjänstledighet för reservofficerare från den civila arbetsgivaren bör vara uttryckligen reglerad i lag. Den bör dock begränsas till tjänstgöring kopplad till krigsbefattningen, för att skapa balans mellan totalförsvarets behov och arbetsgivarnas ansvar. Akademien lyfter även vikten av att reservofficersutbildning ger rätt till anstånd och studieuppehåll i högskolan.

Kungl. Örlogsmannasällskapet framhåller avslutningsvis att personalförsörjningen måste ses i ett strategiskt och långsiktigt perspektiv. Försvarsmakten bör kunna bygga upp en struktur som möjliggör snabb förstärkning med välutbildad och vältränad personal, där soldater och sjömän efter avslutad anställning ges möjlighet att fortsätta tjänstgöra som reservister.

Läs hela remissvaret HÄR

Av kommendör Marko Petkovic

Ladda ned här:  Särtryck ur TiS 485-496 2025, Sverige behöver en marin med global räckvidd.

En sammanhängande värld

Bland de avslutande orden i En svensk marin i Nato ställs frågan: Är vår uppgift i Nato att ”run the Baltic” eller är det försvaret av ”the global commons” som ska vara marinens huvuduppgift?^[1] Med andra ord uttryckt: Hur bör morgondagens marin förstås i ljuset av att Europa och Asien geopolitiskt hänger ihop och hur bör detta påverka den svenska marinens utveckling? Sveriges säkerhet hänger inte bara på Gotland och Östersjön utan formas också i Röda havet, Hormuzsundet, Sydkinesiska sjön men framförallt i förståelsen av våra egna och allierades behov och prioriteringar. Därför måste vår marin byggas större och med global förmåga.

Under våren 2024 blev Sverige fullvärdig medlem i Nato, med ett uttalat löfte om att bidra till alliansens gemensamma säkerhet. Under samma period inleddes Europeiska unionens (EU) Operation Aspides jämte den USA-ledda Operation Prosperity Guardian, som ett svar på Huthimilisens alltmer frekventa attacker mot sjöfarten i Röda havet. Marinen har sedan starten bidragit till Operation Aspides med enstaka officerare och i skrivande stund med en officer till den av Storbritannien ledda hangarfartygsstridsgruppen under namnet Operation Highmast. Den sistnämnda syftar till att öka Natos beredskap och interoperabilitet samt främja rätten till fri sjöfart. Genom hamnbesök ska den visa på den globala handelns betydelse samt utgöra en plattform för diplomati. Försvarsmakten har också inlett samarbeten med Sydkorea, Australien och Japan om cyberförsvar och undervattensteknologi. På så sätt förstärks vårt partnerskap långt bortom det egna närområdet.

Parallellt med detta har den svenska sjöfartsnäringen på eget initiativ tagit fram en långsiktig strategi för att stärka näringen. I linje med detta har rederiet Stena Bulk AB registrerat det första av fem Suezmaxfartyg under svensk flagg. Först ut var Stena Sunrise som i slutet av juli flaggades om i Singapore. Infrastrukturminister Andreas Carlson kommenterade detta som att:

“Nu skrivs svensk sjöfartshistoria. […] Detta är ett mycket välkommet och positivt besked för svensk sjöfart, svensk konkurrenskraft och svensk beredskap.”^[2]

Detta är inte symbolpolitik utan en strategi som utgår från att vår framtida säkerhet påverkas av utvecklingen i övriga delar av världen, inte minst Asien. Av den anledningen bör även vår marina förmåga reflektera detta. Men här haltar plötsligt verkligheten efter viljan.

Varför en marin?

Man kan ställa sig frågan varför en nation har en marin. Ken Booth hävdade redan under 1970-talet att en nation kan vilja nyttja havet för i huvudsak tre skäl. För det första i avsikt att transportera gods och passagerare. För det andra i syfte att transportera militära styrkor för diplomatiska ändamål eller för att slå mot mål till sjöss eller på land. För det tredje i avsikt att exploatera naturresurser i eller under havet.

En marin existerar därför som medel för att uppnå dessa målsättningar. Booth argumenterade för tre grundläggande funktioner i form av en treenighet och betecknade dessa som den militära, den diplomatiska och den polisiära funktionen. Marinen kan naturligtvis ha andra mer underordnade uppgifter utöver dessa grundläggande funktioner. Helt naturligt kommer också olika nationer fästa olika vikt vid respektive funktion i syfte att omsätta den egna politiken i faktisk handling.^[3]

Fig. 1 Marina funktioner, Ken Booth

Utan att förlora sig i att beskriva de senaste decenniernas försvarsbeslut kan det konstateras att redan år 1958 påbörjades en omvandling av den dåvarande kustflottan, framförallt genom att fartygstyperna kryssare och jagare successivt utmönstrades. Som en konsekvens begränsades flottan därmed till det kustnära och regionala, en utveckling som fortsatte med oförminskad intensitet ända fram till år 2005. Då genomförde marinen en utbildningsexpedition med HMS Carlskrona vilken i någon mening gjorde anspråk på något annat än den militära funktionen i Booths treenighet. Det kan förstås som att politikerna genom försvarsberedningarna avgränsat bort de diplomatiska och polisiära delarna till förmån för den militära delen, det vill säga det direkta försvaret av territoriet. Att den polisiära delen avgränsats bort kan säkert motiveras av det historiska arvet från händelserna i Ådalen 1931, det vill säga att de militära resurserna ska begränsas till försvaret mot militära hot. De polisiära uppgifterna har därför fallit på sjöpolisen och en fristående kustbevakning. Här återfinns säkert också andra skäl i mer modern tid som den relativa graden av utvecklade nationer i vårt närområde och avsaknaden av synlig gränsöverskridande, kriminalitet eller sjöröveri. Att även välja bort den diplomatiska funktionen framstår emellertid som obegripligt, då likaväl som nu. Möjligen kan detta bero på en generell oförståelse för hur praktisk diplomati kan ta sig uttryck på global nivå eller för att det helt enkelt inte finns en tradition för detta i svensk utrikespolitik.

I och med globaliseringen har emellertid logistikkedjorna blivit allt längre och lagerhållningen reducerats genom så kallade just in time-transporter. Samtidigt som detta lett till billiga varor har varuförsörjningen därigenom blivit sårbar. Det finns i dagsläget inte möjlighet att likt statsminister Per Albin Hansson vid andra världskrigets utbrott tala om att vår beredskap är god.^[4] I dagsläget är den enda marinen som på egen hand har kapacitet att operera globalt den amerikanska, men den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken kan som bekant numera förändras med mycket kort varsel. Vi står därför inför ett vägval där vi antingen kan ta ett uttalat ansvar för skyddet av sjöfarten tillsammans med andra europeiska nationer eller söka minska vårt beroende av logistikkedjorna genom att öka den inhemska produktionen inom fler områden än förnybar energi och batteritillverkning. Det sistnämnda framstår dock som svårt att åstadkomma ekonomiskt, åtminstone på kort sikt.

Sveriges utrikespolitik kräver maritim räckvidd

Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard påpekade i 2025 års utrikesdeklaration att Asien och Oceanien är de regioner i vilka den största ekonomiska tillväxten förväntas ske och att Asien och Europa därmed blivit allt mer sammanlänkade med varandra i säkerhetspolitiskt avseende. Kinas alltmer aggressiva agerande i regionen med hot om militärt våld mot Taiwan var enligt utrikesministern emellertid ägnat att inge oro, vilket i sin tur riskerade att påverka framtidstron på ekonomin. Kinas indirekta stöd till Rysslands krig i Ukraina hade också haft en direkt negativ effekt på Sveriges och Europas säkerhet.^[5] Sverige måste därför enligt utrikesministern vara en global partner för säkerhet med särskilt fokus på den fria sjöfarten och det regelbaserade internationella systemet. Den indopacifiska regionen har därmed blivit ett nyckelområde för svensk och europeisk närvaro i syfte att åstadkomma ett ömsesidigt förstärkande säkerhetsutbyte med allierade och partners.

Regeringens ambition att stärka närvaron i den indopacifiska regionen måste omsättas i en operativ strategi i vilken en stark marin förmåga spelar en central roll. I juli 2024 fastställde regeringen den försvarspolitiska inriktning i vilken regeringens ambition att utveckla sitt försvarspolitiska engagemang och försvarssamarbete med partnerländer i den indopacifiska regionen beskrevs. De försvarspolitiska relationerna tar sin utgångspunkt i bilaterala politiska, militära och kommersiella ömsesidiga intressen. Dessa intressen utgör en viktig utgångspunkt, liksom frågan om under vilka förutsättningar ett utökat samarbete kan ske. Tre fokusområden för det praktiska arbetet med att implementera strategin utpekas i skrivelsen – försvarspolitiska relationer, militär närvaro samt försvarsmateriel-, innovations- och tekniksamarbete.^[6]

Både EU och Nato har flera plattformar som Sverige relativt enkelt skulle kunna bygga ytterligare närvaro på i regionen. Det skulle ge marinen förutsättningar att delta i fler och större aktiviteter än dagens utplaceringar av enstaka förbindelse- eller stabsofficerare i olika kapacitet. Inom EU återfinns Coordinated Maritime Presence North Western Indian Ocean, (CMP NWIO) det vill säga koncept för samordnad närvaro till havs i nordvästra Indiska oceanen under vars paraply EU:s medlemsländer kan odla diplomatiska kontakter bi- eller multilateralt och samtidigt stödja ett säkerhetsinriktat kapacitetsbyggande med partnerländer i hela regionen. Nato har inga försvarsåtaganden i regionen, men har pekat på kopplingen mellan försvarsrelaterade utmaningar i den euroatlantiska och den indopacifiska regionen. Utmaningar i försvarsdomäner som inte är geografiskt bundna, som cyber, rymd, hybrida påverkansoperationer och ekonomisk säkerhet är redan eller kan komma att utvecklas till hot. Nato lägger därför särskild vikt vid att stärka banden med Japan, Sydkorea, Australien och Nya Zeeland.^[7]

Natos uppdaterade i slutet av juli 2025 sin maritima strategi som inleds med orden: ^[8]

“The world is inextricably connected by its oceans and seas. They are essential to ensure global commerce and our way of life…security is no longer regional.”

Strategin tydliggör att Ryssland och terrorism är det omedelbara hoten men betonar att den rysk-kinesiska axeln undergräver den regelbaserade ordningen. Strategin formulerar Natos vision som sjömakt med en uppmaning att öka beredskapen, närvaron och kvantiteten tillsammans med den framväxande nya tekniken i syfte att säkerställa rätten till fri sjöfart, säkra sjövägarna samt skydda den kritiska infrastrukturen och på så sätt avskräcka och motverka uppdykande hot och utmaningar.

Sverige rustar – men fortfarande kustnära

Vi befinner oss för närvarande mitt i den största upprustningen sedan kalla kriget. Men marinens struktur präglas i allt väsentligt fortfarande av det gamla. Marinen fungerar utmärkt i Östersjön, men har alltför låg uthållighet, för kort räckvidd och är för liten för att verka globalt.

Visby-klassens korvetter är världsledande inom smygteknik, men saknar långvarig uthållighet bortom det omedelbara närområdet. De är dessutom alltför få till antalet. A26-ubåtarna kommer att bli utmärkta i Östersjöns grunda vatten men är designade för regionala insatser, inte operationer som sträcker sig över halva jordklotet. Minröjningsfartygen med glasfiberarmerad plast behöver ersättas med tyngre fartyg och förmågor som är mindre känsliga för sjöhävning. Vidare är Amfibiebataljon 2030 en välkommen utveckling med många goda förmågor, men marinen saknar strategisk sjötransportkapacitet varför dess unika förmågor kräver externt transporttonnage för operationer bortom vår egen kust. Generellt har det visat sig att vid internationella insatser har de svenska enheterna inte sällan krävt olika särlösningar, något som påverkar effekten i insatserna. Ska vi fortsatt medverka i internationella operationer från Adenviken till Taiwan krävs en ny svensk marin kombinerad med en förståelse för vilka uppgifter den ska ha, explicita såväl som implicita.

Därför behöver Sverige större fartyg

I Försvarsmaktens vision uttalas att ett trovärdigt försvar är en förutsättning för att driva och hävda Sveriges säkerhetspolitik. Att agera trovärdigt är i sin tur en förutsättning för att Försvarsmakten ska vinna respekt i omvärlden.

Inför anslutningen till Nato hördes budskap om att Sverige är expert i sitt närområde och tillför förmågor som saknats eller varit bristfälliga och det stämmer naturligtvis, men detta gäller också i fråga om övriga allierade. Att för svenskt vidkommande i huvudsak endast kunna bidra till alliansen genom korta regionala operationer med högt specialiserade enheter utan större uthållighet utgör en svaghet som minskar vårt reella inflytande i större försvarspolitiska frågor vilka avhandlas mellan ett kapabelt fåtal i enrum.

Med en större svenskflaggad global handelsflotta ökar också kravet på svenska myndigheter beträffande sjöfarts- och hamnskydd. Främst är det Transportstyrelsen, Polismyndigheten och Kustbevakningen som har myndighetsansvaret för sjöfartsskyddet, men även Försvarsmakten hör i vissa avseenden till dessa myndigheter.^[9] Enligt 3 § andra punkten i förordningen (1982:756) om Försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet, m.m. (IKFN-förordningen) ska Försvarsmakten bland annat skydda svenska fartyg inom svenskt territorium samt på det fria havet. Med ett försämrat säkerhetspolitiskt läge och en växande handelsflotta under svensk flagg i internationell fart måste marinen förbereda sig på att ta ett större ansvar än tidigare för att skydda sjöfarten. Detta är i grunden inte främmande för en marin som redan bidragit till internationella sjöfartsskyddsoperationer sedan femton år tillbaka. Det är även en återkommande önskan från sjöfartsnäringen.

Sverige behöver av den anledningen en marin med fartyg som kan operera i veckor till sjöss utan att nödvändigtvis behöva bunkra eller på annat sätt förnödenhetsförsörjas, en marin vars fartyg kan bära helikoptrar, drönare, och stabspersonal. Fartygen måste ha förmågor som kan nyttjas i såväl Östersjön, Nordsjön, Atlanten som Norra ishavet, men även så långt bort som i den indopacifiska regionen. Naturligtvis måste fartygen kunna integreras fullt ut i Natos marina insatsgrupper (exempelvis Standing NATO Maritime Group (SNMG) och Standing NATO Mine Countermeasures Group (SNMCMG). För att klara dessa uppgifter krävs nya fartygstyper av större storlek än de nuvarande korvetterna av Visby-klass. Den föreslagna Luleå-klassen, ett svenskt multirollfartyg med kapacitet för strid i flera domäner, skulle kunna förändra Sveriges marina räckvidd. Likaså bör tankarna om stridsstödfartyg väckas till liv igen för att både kunna transportera trupp och materiel över Östersjön till Finland och Baltikum eller varhelst vår marin kan tänkas behövas.

Att bygga större fartyg och operera globalt står inte i konflikt med att försvara Gotland, tvärtom. Det går utmärkt att bidra med avskräckning och om så skulle behövas bedriva högintensiv och specialiserad strid med större och uthålligare fartyg i Östersjön. Men en ökad global inriktning ger Sverige förmågan att bidra både hemma och borta samtidigt. Det ökar vår diplomatiska förmåga, vår förhandlingsstyrka i Nato och vår status i EU:s försvarsinitiativ. Vi får helt enkelt tillträde till förhandlingsrummen och kan därmed påverka de riktigt stora frågorna.

Att bidra med enheter, istället för bara enstaka individer, exempelvis inom ramen för Operation Highmast, gör inte att det kommer att fattas egna enheter i närområdet. Istället vinner vi inflytande genom att delta i en hangarfartygsgrupp globalt. Natos uppdaterade strategi ger stöd för närvaro i andra delar än det omedelbara närområdet och betonar vikten av de ekonomiska värdena.

Östersjön är och förblir vårt främsta operationsområde men vi får inte bli ett enfrågeland i alliansen. Sverige måste också lära av de danska felstegen genom vilka hela förmågor valdes bort (ubåt och minröjning) till förmån för global rörelsefrihet. Tanken är att ju mer stöd vi bidrar med, desto större trovärdighet har vi när vi efterfrågar det stöd vi själva behöver. Det handlar alltså om ömsesidighet, inte konkurrerande intressen.

Möjligheter och utmaningar

En marin med global räckvidd möjliggör:

1) Närvaro och maktprojektion: En stark marin kan visa svensk flagg, delta i övningar och bidra till den globala säkerhetsarkitekturen. Fysisk närvaro är ett diplomatiskt verktyg som stärker Sveriges röst och trovärdighet. Det manifesterar samtidigt konkret vår vilja och förmåga att bidra till den alliansgemensamma säkerheten även bortom vårt omedelbara närområde.

2) Säkra sjövägar: Cirka 90 % av världshandeln sker via sjövägar. Att skydda dessa är centralt för Sveriges ekonomiska säkerhet och med en ökad inflaggning höjs de rättmätiga förväntningarna på Försvarsmakten, särskilt marinen.

3) Samarbete med regionala aktörer: Genom gemensamma övningar, informationsutbyte och kapacitetsbyggande kan Sverige stärka banden med nyckelpartners i regionen såsom Japan, Singapore, Sydkorea, Australien och Nya Zeeland.

4) Krisberedskap och humanitärt stöd: Marinen kan agera snabbt vid naturkatastrofer, humanitära kriser och andra oväntade händelser.

Bild 1. I samband med Operation Highmast förtöjde den engelska jagaren HMS Dauntless och den norska fregatten HNoMS Roald Amundsen i Yokusuka, Japan. Det är första gången ett norskt örlogsfartyg har avlagt besök i Japan. Foto: @NorwayinJapan.

Trots de tydliga möjligheterna och fördelarna finns flera betydande utmaningar:

1) Geopolitisk spänning: Kina stärker sin militära närvaro och konkurrerar med USA, vilket skapar en risk för konflikt och ett svårtolkat maktspel. Ryssland, även om landet nu är mer fokuserat på sitt omedelbara närområde, och Afrika, har indirekt påverkan genom säkerhetspolitiska trender.

2) Resurs- och kapacitetsbegränsningar: Trots stora tillskott är Sveriges försvarsbudget begränsad, vilket kräver noggranna prioriteringar och genomtänkta samarbeten.

3) Teknologisk utveckling: Konkurrensen om avancerad militär teknologi kräver kontinuerliga investeringar och samarbetsavtal, särskilt vad gäller cyberförsvar, ubåtsförmåga och drönarteknologi.

4) Politisk konsensus: Långsiktiga satsningar kräver bred politisk enighet och förankring i samhället, särskilt för ett engagemang som ligger långt från Sveriges geografiska närområde.

Att bemästra dessa utmaningar kräver strategi, tålamod och förmåga att anpassa sig till förändrade omvärldsförhållanden, men sammantaget handlar både möjligheterna och utmaningarna om vilken ambition Sverige vill operationalisera.

Utöver de åtgärder som redan diskuteras brett, såsom att beställa beprövade och redan tillverkade ytstridsfartyg med global räckvidd och undvika att uppfinna nya oprövade lösningar bör Sverige överväga att:

1) Återuppta marinens utbildningsexpeditioner för att fostra nästa generations marinofficerare att bättre förstå värdet av diplomatiska, försvarspolitiska och försvarsindustriella kontakter globalt.

2) Införa en strategisk sjötransportförmåga som kan lasta såväl marin- som arméförband.

3) Säkerställa möjlighet att delta i insatser under EU- eller Natoflagg senast 2030 i den indopacifiska regionen med mer än stabs- eller förbindelsepersonal.

4) Utveckla ett koncept för en svensk samordningscentral med global räckvidd för svensk civil och militär sjöfart.^[10]

5) Skapa ett marint försvarsdiplomatiskt forum för Östersjön-Indopacifiska regionen med bland annat. Norge, Danmark, Tyskland, Storbritannien, Japan, Singapore, Sydkorea, Australien och Nya Zeeland.

Avslutande synpunkter

Vår sjöfart passerar Malackasundet och våra digitala kablar går genom Suez. Våra företag är beroende av stabilitet i Asien och vår säkerhet avgörs i allianser som verkar globalt. Om vi inte har en marin som kan aktivt delta i att skydda den livsviktiga sjöfarten blir vi åskådare när andra agerar.

Goda råd är som alltid dyra samtidigt som tid i det nuvarande säkerhetspolitiska läget är en bristvara.^[11] Menar vi allvar med detta räcker det inte att skriva artiklar eller skicka stabsofficerare till Singapore. Vi måste också ha fartyg som kan vara där om vi ska framstå som trovärdiga i våra allierades och partners ögon. I Marinstaben ser och möter vi dagligen den utmaningen, men för att till fullo uppfylla behoven och förväntningarna krävs förmågor vi än så länge saknar.

Sverige behöver därför en marin med global räckvidd, inte för att vi vill utan för att vi måste. Vi kommer inte att ”run the Baltic” på ett trovärdigt sätt om vi inte har förmåga att delta i försvaret av ”the global commons”.

Fotnoter:

^[1] En svensk marin i Nato (utg. Kungl. Örlogsmannasällskapet och Kungl. Krigsvetenskapsakademien), Stockholm 2023.

^[2] Se https://www.sjofartstidningen.se/nu-flaggar-stena-bulk-in-forsta-fartyget/, hämtad 2025-08-04.

^[3] Booth, K., Navies and Foreign Policy, London 1977, s. 16.

^[4] Uttalandet har ofta misstolkats som att Per Albin Hansson avsåg den militära beredskapen. I själva verket syftade han på folkförsörjningen i form av jordbruket och beredskapslagren. Uttalandet gjordes i ljuset av att folkförsörjningen inte hade fungerat tillfredsställande under första världskriget med i vissa fall hungerkravaller som följd.

^[5] Utrikesminister Maria Malmer Stenergard, Regeringens deklaration vid 2025 års utrikespolitiska debatt i riksdagen onsdag den 12 februari 2025, https://www.regeringen.se/contentassets/2a5f265f0e6c42fda239b6538e1c739a/utrikesdeklarationen-2025.pdf, hämtad 2025-08-04

^[6] Försvarspolitisk inriktning för samarbete med länder i den indopacifiska regionen, https://www.regeringen.se/informationsmaterial/2024/07/forsvarspolitisk-inriktning-for-samarbete-med-lander-i-den-indopacifiska-regionen/, hämtad 2025-08-04.

^[7] Ibid.

^[8] Alliance Maritime Strategy, 22 juli 2025, https://www.humanrightsatsea.org/sites/default/files/media-files/2025-08/20250729_Revision%20of%20the%20Alliance%20Maritime%20Strategy.pdf, hämtad 2025-08-09.

^[9] Se närmare Thomsson, P., & Widlund, M., Sjöfartsskydd, 4 uppl., Stockholm 2024, s. 75–76.

^[10] Se vidare Granholm, N., & Widlund, M. En ändamålsenlig sjöfart i kris och krig, Tidskrift i Sjöväsendet nr 2/2025, s. 205–210, särsk. s. 207.

^[11] Se Hesselman, F., Tid är en bristvara, Tidskrift i Sjöväsendet nr 2/2025, s. 177–180 och Thomsson, P., Ingen tid att förlora, Tidskrift i Sjöväsendet nr 2/2025, s. 181–188.

Särtryck ur TiS 485-496 2025, Sverige behöver en marin med global räckvidd.

Den 15 – 16 oktober möttes de europeiska maritima akademierna och organisationerna i Göteborg under rubriken ”Maritime security and sustainment in Northern Europe”.

Under ledning av Kungl. Örlogsmannasällskapet – Sveriges maritima akademi –  deltog representanter för Koninklijke Belgische Marine Academie (Belgien), Deutsches Maritimes Institut (Tyskland), Académie de marine (Frankrike), Academia de marinha (Portugal) och Real Academia de la Mar (Spanien).

På programpunkterna under de två dagarna fanns bland annat: Nuläge och kommande aktiviteter för respektive organisation, diskussion och utarbetande av en gemensam syn på säkerhetsutmaningar i den maritima domänen, extern kommunikation, utvärdering av tidigare samverkansmöten, kommande prioriterade samverkanspunkter och slutligen fastställande av kommande möte 2026 som kommer att äga rum i Belgien.

Samverkansmötet sammanfattades i en ”Joint declaration at European Maritime Societies Meeting 2025” (se nedan). Sammanfattningsvis innebär uttalandet att den rådande teknologiutvecklingen och det försämrade omvärlds- och säkerhetsläget påverkar Europa på ett sätt som gör att gamla sanningar måste ifrågasättas. En ny maritim strategi för Europa krävs – något akademierna beslöt att tillsammans bidra till.

Deltagarna deltog även vid Kungl. Örlogsmannasällskapets ordinarie sammanträde där ledamöter och gäster fick lyssna till ledamoten Anders Dahls inträdesanförande, orientering av CTF Baltics stabschef ordinarie ledamoten Hans Granlund och orientering av landshövding Sten Tolgfors kring Västra Götaland. Deltagarna deltog även vid ett besök vid Nya Älvsborgs fästning där transport med Stridsbåt 90 och Stf C Älvsborgs Amfibieregemente, Amf 4, var värd.

– Jag vill passa på att tacka alla arrangörer och deltagare för deras bidrag till ett öppet och givande möte. Det rådde stor samsyn på att den säkerhetspolitiska situationen tillsammans med teknologiutvecklingen kräver en ny mot situationen anpassad maritim strategi. Vi kom överens om att från akademiernas sida bidra till en sådan utveckling, säger konteramiral (PA) Odd Werin, ordförande för Kungl. Örlogsmannasällskapet, Sveriges maritima akademi.

251015-16 Joint declaration EMAM 2025

Vid Kungl. Örlogsmannasällskapets välbesökta ordinarie sammanträde den 15 oktober i Göteborg höll ledamoten Anders Dahl sitt inträdesanförande under rubriken ”Isbrytarna och Totalförsvaret”. Vid sammanträdet närvarade också flera utländska maritima akademier.

Ledamoten Per Edling informerade publiken under rubriken: ”Strategiska vägval”.

Ordinare ledamoten Per Edling

För vetenskapsgren 1 orienterade ledamoten Hans Granlund under rubriken: ”Current status and way ahead” kring den tyskledda marina staben Commander Task Force Baltic – CTF Baltic, där Hans Granlund är stabschef. CTF Baltic är samlokaliserad med den tyska marinstaben i Rostock och är Natos marina ledningsresurs i Östersjöregionen. Ett tiotal svenska stabsofficerare tjänstgör där.

Ordinare ledamoten Hans Granlund. Stabschef vid CTF Baltic

Landshövdingen för Västra Götaland Sten Tolgfors orienterade ledamöterna och gäster kring nuläget i Västra Götaland i ett omvärldsläge där det onormala är det nya normala.

Kungl. Örlogsmannasällskapet deltog tillsammans med andra kungliga akademier vid årets bokmässa i en gemensam monter. De övriga kungliga akademierna i montern var Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, Kungl. Akademien för de fria konsterna, Kungl. Musikaliska Akademien, Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, och Kungl. Vitterhets Historie-och Antikvitetsakademien. Av de totalt tio kungliga akademierna deltog flera andra i egna montrar.

Kungl. Örlogsmannasällskapet genomförde en rad framträdanden genom Andreas Nilsson, ledamot och akademiens bibliotekarie, ledamöterna Fredrik Hesselman och Patrik Oksanen. De var aktiva under programpunkterna: ”Hybridkrig i marin miljö”, Bibliotekens roll i totalförsvaret”, ”Vad är speciellt med specialbibliotek?”, ”Digitalisering av Kungl. Örlogsmannasällskapets bibliotek” och ”Framtidens svenska marin – en fråga för alla från 1771 och framåt”.

Ledamoten Fredrik Hesselman

Ledamoten Nils-Ove Jansson deltog vid mässan kring sina böcker ”Omöjlig ubåt” och ”Ryska ubåtsoperationer mot Sverige och i Norden”.

Ledamoten Nils-Ove Jansson

­— Jag är mycket nöjd med akademiens genomförande vid Bokmässan. Vi har haft stor och engagerad publik vid våra framträdanden och programpunkter. Ämnena har varit synnerligen aktuella med tanke på omvärldsläget. Jag vill tacka alla som deltog och bidrog till den samlade effekten, säger Andreas Nilsson, sammanhållande för Kungl. Örlogsmannasällskapet vid Bokmässan.

Fotograf: Victor Midenhag

Vid valsammanträdet den 24 september på Sjöhistoriska museet invaldes som ordinarie ledamöter:

• marinläkare Jan Rutqvist
• kommendörkapten Magnus Danielsson
• politiskt sakkunnige Jan Joel Andersson
• senior fellow Atlantic Council Elisabeth Braw
• kommendör Marko Petkovic
• förvaltare Magnus Thylin
• rektor Henric Johnson
• studierektor Thomas Frisk.

Till korresponderade ledamöter invaldes professor Henrik Ringbom och politiske rådgivaren  Dr. James Bergeron.

De nya ledamöterna kommer att presenteras vid Kungl. Örlogsmannasällskapets högtidssammanträde i Karlskrona måndagen den 17 november.

– Varma gratulationer till alla nyvalda ledamöter. Ni utgör en välkommen förstärkning till Kungl. Örlogsmannasällskapet – Sveriges Maritima Akademi. Vi lever i en tid med stora utmaningar och jag ser fram mot era bidrag och fortsatta gärning inom akademien, säger konteramiral (PA) Odd Werin, ordförande för Kungl. Örlogsmannasällskapet.

Ledamöterna arbetar aktivt utifrån de vetenskapsgrenar som ledamoten fördelas till. Sällskapets vetenskapsgrenar är I Strategi, operationer och taktik, II Personal, utbildning och marinmedicin, III Maritim teknik och IV Sjöfart och andra verksamhetsområden av betydelse för sällskapets verksamhet.